nicolinagoeslondon

Igår när jag låg i min säng och skulle precis sova så hörde jag att Willis vaknade. Jag hörde att Catherine gick dit och jag tänkte inte mer på det. Någon minut efter så kom Catherine upp till mig och sa att Willis var sjuk. Marc var itne hemma så hon bad mig hjälpa henne. Han kunde inte andas så bra. Det rosslade när han försökt dra in luft och han hostade till ibland, troligtvis för att kunna andas lättare, men då fick han bara mer ont. Han skrek och skrek och Catherine ringde hennes syster för att be om råd. Hon visste inte vad det kunde vara och hon ringde Marc så han skulle komma hem och köra Willis till sjukhuset. Det var riktigt läskigt att inte veta vad som var felet. Det enda vi visste var att han hade svårt att andas och han mådde inte alls bra. När han blev lugnare så andades han lättare så under vissa perioder så fick han vila lite, men så hostade han till och då började han gallskrika igen. När Marc kom hem samlade de ihop en massa saker och åkte snabbt till sjukhuset. Jag stannade hemma och passade Oliver som sov, efter ett tag somnade jag också. Jag var ganska skakad och kände mig orolig, men jag visste att det skulle bli bra bara de kom till sjukhuset.

Så när jag gick upp imorse satt Marc, Oli och Willis i köket och åt frukost. Willis var glad som vanligt och jag frågade vad det var som hade drabbat Willis igår. Det var Krupp. På sjukhuset kom de in med direkten och fick en medicin som verkade hjälpa ganska snabbt. Tack o lov att de åkte in med honom så snabbt, annars hade det kunnat bli mycket värre.
Men idag är Willis glad och han verkar inte ha några men av den dramatiska händelsen, små barn glömmer snabbt. Hoppas bara det inte händer igen, men om det gör det så är vi beredda och vet vad vi ska göra!